Enligt egen föreställning så skulle förlossningen påbörjas på nåt sätt ikväll, vattenavgång eller värkar... Men nu såhär på eftermiddagen känns det föga troligt att det kommer att ske va...
Är så frustrerad!
Försöker göra andra saker, tänka på annat, men det kommer till en konstant... Att vi har passerat BF-datumet och att bebisen BORDE ploppa ut när som helst... Men att det inte verkar ske!
Sen börjar liksom oron smyga sig på mig mer och mer... :o(
Alltså inte oro för smärta, just bring it on. Utan oro för bebisen!!! Mår den verkligen bra..!? :oS kommer allt gå bra? Är det inte meningen att vi ska få barn..? Såna tankar som jag verkligen inte vill ha nu!!!
Usch, vet inte hur man ska kunna hantera det här eviga väntandet! Och är evigt less på alla som tycker man är fånig som inte fattar att den kommer när den vill och som tycker att ytterligare nån dag spelar ingen större roll... Ni får tycka och känna vad ni vill men ni vet inte vad jag känner och har inte exakt samma erfarenheter och bagage som mig, så ni kan inte veta! Jag har väl rött att känna vad jag känner för sjutton! Ch eftersom jag känner som jag gör nu så kan det väl respekteras bara, så var tysta snälla... Jag är redan tillräckligt frustrerad som det är!
Håller på å klättra på väggarna snart och skulle nog lätt kunna lägga mig ber på sängen och bara böla. Frustration, oro och hormoner är inte nån bra kombo. Idag är det illa. Blä.

Har iaf lyckats knopa ihop personligt brev/ansökningsbrev idag till en utbildning. En chansning att söka det men ja...

/M-J