Åå dessa gravidhormoner! Nu börjar de kicka in ordentligt och ge sig till känna lite då och då, allt oftare.
Kan bli ledsen helt plötsligt utan att veta ens varför. Känner mest hela tiden att jag är i stort behov av närhet och kärlek, kärlekskrank? Och reagerar på de mest konstiga och lama saker och blir emotionell. Nåt man läser, ser eller kommer att tänka på...
Nyss när jag var i köket och hämtade ett glas juice så följde såklart katten efter som vanligt och hon passade på att äta lite. Tittade på henne och blev plötsligt så lycklig över att vi har en katt! Och en bebis på väg. Och vi är en riktig familj snart.
Sen blev jag irriterad på katten för att jag hade blivit så glad att vi har henne. Som att det var hennes fel att jag är hormonell!
Jag och katten har nog någon sorts hatkärlek-relation till varandra. Eller nja jag till henne. För hon älskar mig, svansar efter mig och gosar/skedar överlyckligt under täcket om hon får, helst varje morgon.
Jag undrar om det inte beror på nån sorts undermedveten skyddskänsla för mig själv då det inte är MIN katt, oavsett vad frugan säger om att det är vår katt. Det är inte jag som köpt henne utan hon fanns hos min fru när jag flyttade in. Och har haft en annan extramatte innan mig.
Dumt kanske egentligen av mig att hålla uppe fasaden om att jag inte älskar henne. Det är inte ens samma katt längre som när jag flyttade in! Hon är så mycket mysigare, gosigare, socialare och mer framåt nu! Innan var hon mest lite skygg och höll sig undan. Tydligen hade de väl innan inte vetat hur de skulle få till en förändring och hade låtit henne vara. Men jag som jobbat mycket med skygga katter tidigare (på katthem och som jourhem) var istället på katten (på rätt sätt) och fick henne att träda fram. Det gick snabbt och nu vill hon som sagt mer än gärna gosa och få närhet mest hela tiden. Så egentligen är denna positivt förändrade katt i högsta grad Min Bebis! ;o)
Jaja nog om mina kattissues och hormoner... ;o)

/M-J