I torsdags skulle jag ta mig ner på stan medans frugan var på jobbet och handla lite presenter, till påskägg... Men det gick inte riktigt som tänkt! :o/
Bussen som jag skulle ta åkte för tidigt så jag började gå istället. När jag närmar mig nästa hållplats ser jag dock att en annan buss står där och beslutar mig för att springa till den!
Detta resulterar i att jag tappar balansen, rund somman är under fötterna numera, och flyger rätt vad det är framåt. Skrapar i knäna och benen ordentligt, samt händerna. Landar tillslut raklång på rygg nere på bilvägen! Där blir jag kvarliggande! Är så shockad och det gör ont, kan inte röra mig.
Ingen annan bryr sig och lyfter ett finger utan alla går sin väg bara förutom en äldre dam som hjälper mig upp sen. Jag är helt shockad och hon verkade jätteorolig. Men i shocken ville jag bara på bussen, som hade tvingats stå kvar eftersom jag låg på vägen. Hon hjälper mig på och frågar tusen gånger om jag verkligen är ok innan jag får kliva på. Den (o)sympatiske busschauffören är bara irriterad och säger åt mig att bara gå på...
Jag gör det och sätter mig. Borstar av mig, är alldeles grå överallt av grus och damm. Även på magen är jag smutsig och man ser att den tagit i marken när jag flög framåt. Jagmåste dock instinktivt försökt skydda magen genom att sätta i händer och knän och sedan hävt upp mig på rygg istället med högerarm - som nu är ömt ochsvullet. Mina byxor är sönder på knäna och på benen och det värker dom tusan där under!!!! Känner också att byxorna klibbar fast i benen av blod. Undrar hur illa det ser ut där under. :oS Ena handen är blodig, från vart vet jag inte. Och andra handens tumme ser riktigt äcklig ut. Jag är så shockad fortfarande att jag sitter och skakar.
Ringer upp frugan och tar bussen till hennes jobb. Påskäggen blir det inget av!
När jag kommer dit bryter jag ihop. Hon får hjälpa till att klä av mig och tvätta av såren, samt plåstra om mig - även fast hon helst inte ville se de där äckliga uppskrapningarna.
Jag ringer förlossningen sen och rådfrågar ang magen eftersom jag fortfarande inte känt barnet röra sig en timme efter fallet. Vi bestämmer oss för att avvakta nån timme och kolla läget. Så fort jag lägger på luren får jag en stark spark där inne! Buse. ;o)
Vi får skjuts hem sen av en snäll arbetskamrat till frugan och så blir jag soffliggande resten av kvällen med ömmande och värkande kropp!
Läskigt var det, var värsta vurpan jag nånsin gjort. Och såklart ska det vara i det här tillståndet. :oS
Pinsamt var det och (o)sexiga märken kommer jag få leva med men just nu är man bara glad att det gick så pass bra som det gjorde och att knodden klarade sig! hade juh kunnat gå så mycket värre med tanke på att jag låg på bilvägen också.,.

/M-J

Såhär ser ett av såren (på ena knät) ut i närbild såhär drygt 4 dygn senare.... Grus är skönt att skrapa mot, not!