Jag orkar inte med det här väntandet och ovetandet... Tar kål på en.
För att inte tala om berg- och dalbanan med känslor, förväntningar, förhoppningar, farhågor, rädsla, förtvivlan, you name it... :oS

Jag blev helt paralyserad efter morgonens kissande på sticka. Hur ska jag nu klara av att göra någonting alls... Fan...

Varför lär man sig inte, får bättre tålamod!?
Det här är tredje försöket och man blir bara mer psycho.
Plötsligt tror och förväntar man sig att hormonerna ska bara slå i taket över natten och strecket ska bara finnas där klar som solen, bara Ping there it is! Men så funkar det juh inte... tyvärr.

/M-J