Stora delar av dagarna tänker jag inte på bebis och graviditet... Men så kommer det plötsligt ibland som en käftsmäll. Och man tänker och ältar och blir ledsen. Vi längtar juh sådant!
Och jag blir ledsen över att jag inte kan ge ett barn till min fru, att det liksom inte blir nåt. :oS
Nej det är inget jag kan påverka men det är ändå min kropp som är boven i dramat..!? :oS
För ja, hon längtar och vill så gärna ha ett barn, med mig. Dom som känner eller kände henne innan kanske inte inser det, för hon ville inte ha barn förut. Men nu vill hon, med mig! För nu har vi hittat varandra och hittat rätt. Det var visst bara så att hon inte ville ha barn förut för att det inte var med rätt person. Det var inte meningen, inte rätt. Men så fann vi varandra och allt förändrades tvärt! :o) Och nu längtar vi efter en egen liten familj, utöver varandra och en gnällig katt.
Snälla låt det ha funkat denna gång!

/M-J