Det pendlar upp och ner här.
Första dagarna efter ultraljudet så hade jag jättesvårt att vara ensam. Så svårt att låta bli att tänka då. Och då blev jag såklart bara ledsen hela tiden. Jag var juh ledig men inte Mickis.
Sen så började det väl lätta lite och i måndags tog jag juh mig ut och gjorde saker, igår med. Kändes dock konstigt, för det kändes lite som att man lever ett låtsasliv, som att inget hänt. Svårt att förklara.
Förnekelse antar jag. Men nu börjar det juh komma ikapp igen. Så det pendlar. Man försöker att vara som vanligt, inte tänka, låtsas som ingenting, leva på... men det går juh liksom inte riktigt. För det är juh inte som vanligt, allt är inte okej. Jag vet inte läget. Och jag har förmodligen något dött inom mig. Förmodligen.
Ja något dött inom mig. Och att gå runt och bära på det får mig att känna som att det verkligen är något inom mig som är dött, inte bara barnet - eller embryot då. Något i mig själv.
Det känns så fel också att försöka vara glad och leva vidare när det är såhär. Även om jag vet att det är det man ska göra.
Jag VILL bara gå vidare. Men hur ska man kunna göra det?
Jag känner mig bara falsk på något sätt. För jag är juh inte glad. Hur ska man kunna vara det?
Jag vill antingen få se ett pickande hjärta eller att den ska komma ut! Inte ha det såhär.
Om du inte lever, kom ut! Så kan vi gå vidare i försöken. Jag vill ha ett barn. Kom igen nu... :oS
Jag kan juh inte "gå vidare" när läget är oförändrat. När vi inte kan få prova på nytt än.

Imorgon är det dags för återbesök på Karolinska. Det har gått en vecka. Imorgon blir det nytt ultraljud. Och slutgiltig dom?
Givetvis hoppas man på det där miraklet om att den ska ha "kommit igång", som barnmorskan sa, och att vi får se det där efterlängtade pickandet av ett litet hjärta. Men något större hopp om det finns juh inte. Med allra största sannolikhet är det dött.
Och i och med att jag inte blödit eller haft några direkta tecken på att den skulle vilja komma ut så känns det som att vi måste planera för att ta ut den helt enkelt... :o/

Och jag är rädd för och medveten om att jag imorgon antagligen kommer att kastas tillbaka igen och känna mig precis som i förra veckan efter det hemska beskedet. Inget att se fram emot direkt.
På fredag har jag och frugan en sedan länge länge länge sen inbokad datenight. Vi ska på middag ute, teater och sedan övernattning på hotell. Känns lite dubbelt. Ser såklart framemot det. Men känns tråkigt med dessa omständigheter runt sig. Man hade liksom gärna velat vara mer på topp när man ska göra något sådant här med sin älskade. Men sen så är det å andra sidan kanske ännu mer välbehövligt nu...
Det går nog bra. Och blir säkert jättemysigt.

Är väl mer orolig egentligen inför nästa vecka, då jag ska jobba igen. Och mycket dessutom. 6 dagar, tisdag till söndag. Och jag vet inte hur jag ska klara det. :oS
Barnmorskan nämnde något om att man hade rätt att vara ledsen (såklart) och att man kunde bli sjukskriven pga detta. Men jag vet inte... :oS

Nää nu ska jag sluta skriva. Försöka att tänka på något annat. Mysa med katten kanske?
Micaela är juh iväg och spelar innebandy. Hade hellre myst med henne. Men det är bra att hon är ute och rör på sig. Eller ute och ute. Men att hon rör på sig, motionerar, och dessutom träffar folk samtidigt. Hälsosamt. Och hälsosamt är bra såklart.

/M-J