Sigmund Freud försöker förklara det svårgripbara begreppet ”melankoli” genom en jämförelse med det mer lättförståeliga ”sörjande” i texten Mourning and Melancholia som publicerades 1917.

När man sörjer, skriver Freud, försvinner intresset för omvärlden och vårt ego absorberas fullständigt av att sörja. Melankolikerns ego absorberas på liknande sätt och hon stänger ute omvärlden precis som den sörjande. Skillnaden är att melankolikern inte upplevt en egentlig förlust, men på något sätt blivit kränkt och besviken, och sörjandet därför inte vänder sig mot ett faktiskt objekt. Melankolikern skiljer sig också åt från den sörjande genom att nedvärdera sitt ego till någonting värdelöst som inte är till någon nytta och borde bestraffas. Egenbilden av moralisk underlägsenhet resulterar i sömnlöshet och matvägran och – vad som är psykologiskt förvånande – en saknad av överlevnadsinstinkt vilket annars är en gemensam strävan för allt levande. Oavsett om melankolikern varit högpresterande, socialt aktiv och ansvarsfull eller inte bidragit till samhället på något sätt kommer de uttala sig lika nedsättande om sitt ego när melankoli utvecklats.

Gemensamt för alla melankoliker anser Freud vara att den självförebråelse de ger uttryck för egentligen är förebråelser och klander mot en person som melankoliker har älskat, borde älska eller fortfarande älskar. Alla nedsättande ord som sägs om det egna egot är egentligen menat som klander till någon annan. Därför är de inte ödmjuka och undergivna som annars kunde vara naturligt för så ”värdelösa” människor som de ger uttryck för att tycka sig vara, utan ofta tycker sig melankolikern bli orättvis behandlad av omgivningen. Freud menar att melankolikern har en narcissistisk personlighet. Libidon som tidigare riktats mot ett objekt (förslagsvis en person) riktas istället genom regression till det egna egot.

Melankolin har alltså enligt Freud vissa drag gemensamt med sörjandet och andra bitar kommer från processen att narcissistisk objektivism (då libidon är riktad mot ett objekt) till ”vanlig” narcissism, riktad mot egot. Han uttryckte skillnaden på följande sätt: ”I sorgen har världen blivit fattig och tom, i melankolin är det jaget självt.” Att vara deprimerad innebär således en förlust som drabbar egot, medan sorgen är riktad mot förlusten i världen utanför oss.

I sjukvårdsupplysningen går att läsa om melankoli: ”Den svåraste formen av egentlig depression kallas melankoli. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting, inte ens för sina anhöriga. Ofta vaknar man vid tre-fyra tiden på morgonen och mår som sämst då, men känner sig något bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Man känner stark oro och ängslan. Ångesten gränsar ibland till dödsångest och kan vara mycket plågsam, särskilt när man vaknar tidigt på morgnarna”.

Melankoli är med andra ord en svårbestämbar sjukdom som lämnar mycket till läkarens godtycklighet och kommunikationen mellan patient och läkare. Den drabbade personen ska inte kunna känna lust eller glädje och inte reagera inför vanligtvis positiva stimuli. Dessutom ska minst tre av följande symtom föreligga:

• sänkt stämningsläge
• stämningsläget är lägst på morgonen
• tidigt uppvaknande
• rörelsemönstret är betydligt snabbare (vid agiterad depression) eller långsammare än normalt
• påtaglig aptitlöshet eller viktminskning
• uttalade skuldkänslor eller mindervärdeskänslor ofta av psykotisk typ - de drabbade har inte kontakt med verkligheten och kan till exempel tro att de begått kriminella handlingar

Någon som orkade läsa? Någon som var ntresserad och brydde sig ens?
Jag tycker det är lite intressant att läsa om sånt där.
Men nej, jag kanske inte kvalar in där, även om rätt mycket stämmer in... Lider nog inte av melankoli ändå.
:oS
Hehh... :o)
Så nej jag ska inte gå iväg och tjacka några lyckopiller nu... :o)

>>> M-J