Jag hade tid hos specialmödravården i onsdags och efter det besöket bröt jag ihop och har inte orkat med så mycket utan drog mig undan...
Vi hade tid för ultraljud och bedömning ang eventuell igångsättning. Vår bm på mvc hade sagt att man brukar få igångsättning denna dag (41+0) när man genomfört IVF, då man oftast kämpat länge för att bli gravida och är mer oroliga då...
UL visade, precis som vi visste att det skulle göra, att tösen där inne mår finemang. Bra. Efter det fick vi sätta oss i korridoren och vänta för att prata med en BM.
När hon väl kom reste jag mig och trodde självfallet att vi skulle gå in till henne och prata men näädå. Hon frågade istället ute i korridoren hur jag mår. Jag svarade att jag mår fysiskt bra men psykiskt dåligt. Mmm hon lyssnade inte utan pratade vidare om annat, förklarade att jag haft en normal graviditet och att man då vill avvakta med igångsättning men att hon skulle prata med läkaren som bestämmer. Så hon försvann igen. När hon väl kom tillbaka sa hon att läkaren bedömt att det fanns ingen anledning att sätta igång mig än och att de bara vill mitt bästa. På måndag 20/5 vill de att jag ska komma tillbaka för att bm då ska undersöka om det hänt nåt på mig, om kroppen börjat göra sig redo. Jag sa att det hade det juh redan eftersom jag var 3cm öppen med mjuk tapp den 10/5 när jag undersöktes och fick hinnsvepning (vilket de hade vetat om de kollat min journal?) men att jag vet helt säkert att några egna värkar kommer jag inte helt plötsligt få då jag hittills inte känt nåt och min mamma inte heller har fått egna värkar utan har fått sättas igång med värkstimulerande dropp. Ja nej men det är inte ärftligt tycker hon då. När det passar sjukvården säger de att förlossningen kan va ärftlig och att kvinnan känner sin egen kropp bäst men när det inte passar dem är det inte alls så, märkligt.
Hon vill inte alls prata vidare utan frågar om jag är nöjd såhär, koll på måndag och eventuell igångsättningsbedömning på nytt på onsdag 22/5. Hon ser på mig att jag inte är nöjd och svarar åt mig "egentligen inte". Jag säger "nej" och går sedan därifrån.
Så jävla besviken på bemötandet!!!
Hade kunnat ta som svar att vi fick vänta om det hade framförts på ett vettigt sätt efter en diskussion med oss då man faktiskt lyssnat på vad patienten har att säga!
Självklart vill jag också mitt bästa så det argumentet från bm kändes bara löjligt. Däremot om de verkligen tänkte på mitt bästa borde de åtminstone ha lyssnat på vad jag hade att säga!?
För det första så tycker jag att det är bedrövligt att prata med patienter i en korridor! Ska jag behöva stå där och blotta mig för andra patienter!? Hon frågar mig där ute hur jag mår och hoppas antagligen att jag inte ska våga säga nåt annat än bra eftersom det känns rätt utlämnande..!? Och så var det också delvis. Knappast så man vill gå in på några detaljer och öppna sig där när det 2m ifrån sitter en annan familj med sin nyfödda bebis! Dock kände jag mig tvingad att iaf försöka få fram att jag inte mådde så bra psykiskt. Men det valde juh bm att totalignorera! Vad är det för dålig sjukvårdspersonal som frågar hur man mår och skiter i svaret, som struntar i när en patient försöker tala om att denne mår psykiskt dåligt! Nån följdfråga eller intresse för vad/hur jag menade kunde juh vara på sin plats kanske. Att ta patienten på allvar? Tänk om jag hade gått ut och slängt mig från bron efteråt...
Sen undrar jag hur i helsike en läkare som aldrig pratat med, träffat eller ens sett mig ska bedöma att det inte finns anledning till igångsättning? Hen kollade alltså bara på pappret från UL och bedömde att barnet mådde bra i magen och tog beslutet att "för mitt eget bästa" avvakta. Känns för mig inte som jag fanns med i beräkningen alls där iofs utan att beslutet var grundat endast på barnet och på hur de brukar agera. Inte ett individbaserat beslut alltså!
Efter det där besöket kände jag mig ganska respektlöst behandlad, ignorerad och kränkt.
Nu gick jag inte och slängde mig från bron efteråt men däremot la jag mig i min säng och bölade. Att bli bemött respektfullt som en vuxen människa och bli lyssnad på är det minsta jag förväntar mig av sjukvården men nu tappade jag helt förtroendet för personalen på Södertälje sjukhus som inte alls hade något intresse av att höra vad jag som patient hade att komma med utan agerade bara efter standardförfarande? Jag är en enskild individ tack! :o(
Hade förväntat mig ett besök där vi fått sitta i ett rum och pratat med bm/läkare. Att de lyssnat på vad vi hade att säga och därefter tagit ett beslut grundat på mig/oss som enskilda individer, baserat på just vår situation. Att beslutet kanske/förmodligen hade blivit samma som nu är mindre relevant.
Detta bemötande var under all kritik och spädde också mer på irritationen från tidigare besök på förlossningen då vi träffat en läkare som helt irrelevant började snacka om gud (!!?) och talat till en på ett sätt så man kännt sig dumförklarad efteråt. Det har jag försökt att förbise och helt enkelt hoppats på att man ska slippa se honom sen när det väl är dags. Men när det blir fler personer på samma sjukhus som visar sig vara en besvikelse för oss så blir det svårare att bara svälja och hoppas på annan personal nästa gång...
Nu har jag stort beslutsångest för om vi såhär i sista sekunden skall byta sjukhus/förlossning eller hålla oss kvar!?
I Huddinge där vi genomgått fertilitetsbehandling har vi fått bra bemötande från personalen men det är å andra sidan inte alls samma personal som jobbar på själva förlossningen så det säger väl egentligen inte så mycket ändå? Vi känner inte alls till förlossningen på det sjukhuset vilket innebär en stressfaktor för oss och det är dessutom längre bort att åka dit och vi har varken körkort eller bil.
I Södertälje har vi träffat 2 bra personer på förlossningen, en bm och en läkare, men vad är oddsen att just dessa jobbar när vi ska föda? Men vi känner till stället nu vilket innebär mindre stress för oss och det är endast 700m hemifrån!
Vet inte hur man ska resonera... :oS
Sen känner jag inte alls för att ens gå tillbaka på måndag och träffa den där barnmorskan igen.... Så ringa å boka tid på Huddinge istället? Eller ringa till Södertälje och kräva ny tid med annan bm? Eller bara svälja och gå dit..? :oS
Ja besvikelse och beslutsångest...

/M-J